Hoppa till innehåll

Mina sorgsna tankar

Det kom ett telefonsamtal från kommunen som gjorde mig sorgsen:
”Hej, snart tar ju Adan studenten och det är dags att hitta en lämplig plats för daglig verksamhet!”
Personen som ringde upp var trevlig, gjorde sitt jobb och jag borde vara glad. Men det blev mentalt jobbigt. Är Adam på väg till slutdestinationen?

Ända sedan vi fick beskedet att våra pojkarna inte skulle få ett liv som alla andra, har jag jobbat med att acceptera detta och velat se dem som lika andra jämnåriga i samhället – utan funktionsnedsättningar.
Lättast var det under skoltiden. Visserligen gick Daniel och Adam i träningsskola, men det fanns så många likheter med de som hade vanlig skolgång. Man har, som förälder, kunnat känna att de ändå har ett ganska normalt liv, vad nu ett normalt liv är för något…
Denna dumma inställning till Adams liv har jag känt tills det nu är dags för Adam att sluta gymnasiet.

Hurra!
I sommar tar han studenten. Hurra för att alla i dag kan ta studenten och känna fest och glädje, oavsett vilka förutsättningar man har i livet.
Men vad kommer sedan? Daglig verksamhet!
Förlåt att jag verkar otacksam. Jag vet att svenska systemet är bra som tar hand om medborgarna med funktionsnedsättningar så att de har en verksamhet att gå till.
Jag vet att det fungerar. Det har vi bland annat sett på Daniel, som stortrivs i din dagliga verksamhet.

Slutstationen
Men när samtalen kom från både skola och kommun om Adams framtida verksamhet uppstod genast vemodet. Jag borde skämmas eftersom de som kontaktade mig var både duktiga och engagerade och ville Adams bästa.
Men det kändes som han var på väg mot slutstationen i livet. En arbetsplats där han förvaras tills pensionsåldern. Ett liv utan möjligheter till högre utbildning, arbetslivsutveckling, löneförhandlingar och karriärmöjligheten.
Det känns som daglig verksamhet är slutstationen. Den känslan fanns tills en av hans assistenter sa:
– Ta det lugnt, Anders. Vi ska se till att Adam har ett bra liv.
Jo, Adam har världens bästa assistenter.