Hoppa till innehåll

Tankar inför en föreläsning

Anders Hansson 26 januari– Ny bloggtext
Varför ställer man sig som pappa upp på en scen och har en två timmars föreläsning, som blivit en föreställning, som handlar om att leva med sina funktionsnedsatta pojkar?
Jag brukar förklara att är ett sätt att ge energi till andra anhöriga i liknande situation alternativt att springa kunskap hur man som förälder egentligen tänker.

Här är et text om detta som också går att läsa i min senaste bok ”Ett liv med pojkarna”.
Det mina tankar precis före en föreläsning. Denna gång i Helsingborg.
(Bilden är från en av mina föreläsningar)

”Det är kväll i Helsingborg.
Fem minuter kvar till föreläsningen om mina pojkar, i denna vackra stad.
Åhörarna börjar ta plats.
Några hälsar vänligt. Jag är noga med att alltid besvara hälsningarna.
Andra tittar blygt i golvet. Är det för att de precis kommer från en tuff livssituation i hemmet med någon anhörig som har funktionsnedsättning, och nu tar sats för att lyssna på en annan berättelse som berör? Eller är de bara blyga? Jag vet inte, men bestämmer mig för att hålla distansen och inte tränga mig på.

Fyra minuter kvar.
Nu kommer ett sällskap in i rummet som åkt många mil för att höra mig berätta om familjen Hanssons historia. Är det något att lyssna på? Ja, tydligen och det känns fantastiskt om vår berättelse kan göra nytta för andra.

Tre minuter kvar.
Varför gör jag detta?
Jag vet att nu väntar två timmars mental utmaning där många minnen om pojkarnas uppväxt kommer upp till ytan. Vissa minnen är jobbiga, andra är trevliga. Detta påverkar mig.
Men det var ju så att jag skrev boken om pojkarna för att Elisabeth och jag hade en berättelse som kanske skulle kunna hjälpa och peppa andra familjer som hamnat i samma situation. För det kommer att fortsätta födas funktionsnedsatta barn. Samtidigt ville vi berätta för handläggare på kommuner, skolpersonal, vårdpersonal och andra hur vi som föräldrar verkligen känner oss när ytterdörren stängts på kvällen och nattlampan släckts.
Boken blev uppskattad, idén med föreläsningarna föddes och alla intäkter går till Daniel och Adams stiftelse som sedan delar ut stipendier till föreningar och organisationer som gör något bra för utvecklingsstörda barn och ungdomar. Det känns bra.
Därför står jag nu här. Är laddad och ser på kvällens åhörare som kommit för att lyssna. Sista koll att man är hel och ren inför publiken.

Två minuter kvar.
Hoppas att tekniken fungerar. Att bilderna kommer upp på skärmen som de ska. Att filmerna startar när jag vill och att jag inte tappar minnet på scenen. Det handlar ju om att åhörarna både ska bli berörda och glada. Skratten, som förhoppningsvis kommer att prägla slutdelen på föreläsningen, är viktiga.

En minut kvar.
Snart är det dags. Samtidigt undrar jag vad som kommer att hända om två timmar. Hur många av åhörarna kommer att kontakta mig och berätta om sina egna utmaningar. Det brukar vara känslosamma stunder där jag ofta får frågor från många vardagshjältar. Föräldrar som varje dag gör ett otroligt arbete för att deras barn ska få ett bra liv.
Dessa samtal berör – kraftigt! Samtidigt känns det fint om min berättelse kan ge dem extra energi och idéer. Efteråt brukar det kännas bra att komma hem och klappa om mina egna pojkar.

En sekund kvar:
Alla hälsas välkomna och nu lämnas ordet över till mig. Nu gäller det. Fullt ös i två timmar. Jag är laddad. Det här ska bli kul! ”