Hoppa till innehåll

En f-ö-r uppskattad julklapp

Anders Hansson 10 mars – Ny bloggtext
En julklapp ska ju räcka länge och skapa glädje för mottagaren under en lång tid.
Då är det riktigt roligt att ge.
Men ibland kan det bli för mycket…
Detta är historien om julklappen som varade i nästan varje dag under tre månaders tid.

Våra pojkar har ingen tidsuppfattning. De kan inte avgöra om rolig aktivitet ska ske om en timme eller om exempelvis tre månader.
Om detta har jag beskrivit i mina böcker om pojkarna och detta är också en del i mina föreläsningar om hur det är att leva med pojkarna.
Jag och Elisabeth har lärt oss att tala i koder om det ska planeras något roligt. Exempelvis om vi ska åka och se Leksand spela ishockey. Då kan jag och Elisabeth säga högt till varandra: ”Ska vi åka till södra Siljan och se ett lag med raka klubbor?”
Daniel och Adam tror vi blivit knäppa.

Nu tillbaka till den gångna julen. Pojkarnas syster och hennes man, alltså deras mycket uppskattade svåger. Ville göra något roligt för Daniel och Adam. De fixade biljetter till Mello-finalen i Friends Arena åt dem själva och till Daniel och Adam. Jag och Elisabeth gick hänga med om vi köpte egna biljetter.

En toppenjulklapp. Men syrran och svågern glömde vikten av att tala i gåtor. I all välmening – man ska ju ha något att se fram emot – packade de in biljetterna tillsammans med en bild från en tidigare Mello-kväll. En bild som av dem sattes upp på kylskåpsdörren i köket.
Därefter åkte de glada hem till Stockholm medvetna om att de gjort två pojkar glada.
Sedan har de – med välmening igen – ringt och frågat om pojkarna vet vad som ska ske och ifall de väntar på kvällen.
Vi har bekräftat att så är fallet.
Verkligheten är att pojkarna – sååå många gånger sedan jul –  frågat om denna Mello-final. Det var varit både tjatigt och charmigt är de frågat efter syrran, svågern och Mello. Jo, de har egna tecken för alla tre.
Extra drygt blev det när Mello började med alla kvalen. De kunde inte förstå varför vi hela tiden sa. ”Nej, inte nu. Om tre veckor!” Så har det hållit på.
Elisabeth och jag skrattar, när vi säger att detta är julklappen som blev lite f-ö-r uppskattad.
I helgen var det dags. Mitt i ett av årets värsta snöoväder drog vi till Stockholm. Pojkarna var på topp i bilen och tjöt när de sedan träffade syrran och svågern. Nu var det dags!
Och det blev så bra – utom en sak!
Jag kan inte förstå den okunskap om musik, som finns hon svenska folket när det gäller att utse en vinnarlåt. Eller hur…?