Hoppa till innehåll

Därför står jag på scenen och berättar

Anders Hansson 23 november – Ny bloggtext
Det är dags att på upp scenen.
På onsdag den 28 november – Umeå – ska jag i drygt två timmar berätta om min familjs liv inför okända människor.
Det är dags att öppna upp vårt privatliv med en förhoppning att det ska ge energi till andra som på olika sätt kommer i kontakt med funktionsnedsatta.
Varför jag gör jag detta?

Det finns människor som aldrig skulle klara av att prata inför åhörare. Att dessutom göra det som pappa till två utvecklingsstörda pojkar är egentligen en dubbel utmaning. Men detta ger så mycket.
Jag minns med vilken förtvivlan som jag och Elisabeth tog emot beskedet att våra pojkar inte skulle bli som alla andra. I dag har denna förtvivlan utvecklats till en form av acceptans. Vi ser också livets ljusa sidor med pojkarna. Vi har lyckats få en vardag som också innehåller skratt, glädje och förväntan. I dag är faktiskt en av våra främsta utmaningar att lära pojkarna att ta tråkigt.
Det finns ett liv i tunneln…

Badar i ångest
Samtidigt är så många unga föräldrar, runt om i landet, som varje dag får liknande jobbiga besked om sina barn. Varje jag är det syskon samt mor- och farföräldrar som ofrivilligt hamnar i en centrifug av känslor och med dålig möjlighet att kunna hantera situationen. Dessa familjer badar i ångest utan känsla av framtidstro.
Det är för dessa människor jag gärna åker till en ny plats och berättar. Jag utsätter mig frivilligt för att exponera min egen förtvivlan – för den finns fortfarande – i kampen för att hjälpa andra.

Kan lyssna
Mina själsliga sår förbytts av en tillfredsställelse när man efter en föreläsning har korta enskilda samtal med åhörare som kommer fram, tackar och vill berätta.
Observera att jag inte är någon psykolog eller kan inte ge några konkreta råd i varje enskilda fall.
Jag kan lyssna, försöka inse vad varit med om och hoppas att de får energi av vår historia. När folk kommer till mig och säger så kändes det bra och meningsfullt är lyssna på föreläsningen…ja, det är belöningen.
Därför kommer jag denna onsdag att stå på en scen i Umeå och prata till filmer och musik.
Jag har fått frågor om bur det är att stå inför andra människor och vika ut hela privatlivet. Mitt svar är att det finns en mycket tydlig röd linje som skiljer familjen Hanssons privatliv och det vi berättar för andra. Den linjen går vi aldrig över.
Men en dag förstår jag inte. Det har snart gått nio år sedan min första föreläsning och varje gång ser jag en publik som är kraftigt dominerad av kvinnor. Var finns männen i de drabbade familjerna?